tankar
Ibland finns det många olika mål som jag inte riktigt kommer fram till, jag sitter fast och trampar och väntar på att någon ska putta mig så jag kan fortsätta gå framåt. Men det finns aldrig någon där som kan hjälpa mig framåt. Jag ler fast jag gråter. Jag är glad fast jag är sur egentligen. Alltså vet att det låter komplicerat. Men jag behöver verkligen någon som stötar mig när jag ska göra något. Jag är feg och det märker jag i verkstan också jag vågar inta ta plats jag behöver hjälp och våga gå fram och ta plats. Det kommer sakna men säkert. Det är fortfarande " nya " människor för mig svårt att vänja mig. Jag är nog för blyg..
Kommentarer
Marlene
tack så mycket :)
Trackback
