Jag säger detta en ända gång läs denna text och njut och tänk fäll en tår precis som jag gjorde varje gång jag läser den. Personerna som bett mig skriva detta i bloggen vill att det ska hållas hemligt. Men hata inte denna text! 

I denna berättelse kommer Maria vara ett påhittat namn. Och vissa ställen och namn har byts ut för att personerna som skrivit detta vill berätta det för folk men ändå hålla det inom sig.

Det jobbigaste jag någon sin har gjort var när jag valde att döda (döda kanske var fel ord men ändå kändes det så) mitt och min killes barn. Det tog verkligen kol på mig. Det var ungefär juni juli. Minns inte riktigt jag hade varit ute och åkt moppe med Maria när jag berättade för henne hur orolig jag är för att jag inte fått min mens. Maria sa att vi skulle kolla upp det direkt! Eftersom hon var gravid då så åkte vi t Tullinge o köpte två gravtest. Hon lämnade sedan av mig hemma. Jag drack två glas vatten och sprang upp och kissade direkt. Första testet visade att jag var gravid. men litade inte på det.. jag vart för rädd tankarna snurrade runt i mitt huvud jag han börja gråta. Han börja ångra mig att jag inte skyddade mig... Hade 100 saker i huvudsamtidigt att jag inte visste vad jag skulle göra. Kissade på andra pinnen och det visade också att jag var gravid. tog upp telefonen och ringde Maria direkt.. hon vart glad men hon visste att jag inte skulle må så bra av det.. eftersom jag är så pass ung .. Hon bad mig ringa min kille. När vi la på brast jag ut i grått. Visste att om jag skulle berätta det för mamma o pappa skulle dom bli jätte arga.

Jag bestämde mig för att smsa min kille i stället.. mins inte hans reaktion. Mer än att han vart glad.. men vi visste inte hur vi skulle göra.. Innan jag valde att testa mig så misstänkte jag det eftersom jag fick väldigt ont i magen.. jag grät varje natt för att jag hade såna kramper i magen.. Jag bad min kille massera min mage flera gånger om nätterna. Jag bestämde att inte berätta för mamma o pappa direkt.. utan att göra det någon dag när dom jobbade så jag inte skulle behöva säga det direkt face to face med dom.. jag var rädd jag var orolig.. jag visste att hur än jag skulle säga det så skulle dom bli jätte arga. När min kille kom t mig så sov han hos mig och vi började prata om det.. En vecka efter jag hade testat mig så bestämde jag att jag skulle smsa mamma ... Jag skrev ett mycket långt sms till henne om hur ledsen jag var och att jag bad om hjälp hur jag skulle göra med aborten.. För jag och min kille insåg väldigt snabbt att vi inte kan ha kvar ett barn även om jag hade velat det..

Mamma svarade mig snabbt men hon var väldigt arg. hon sa att vi skulle ha ett möte när hon kom hem o jag får inte åka någon stans under den dagen. Jag visste att det bara skulle bli problem då. hon bad oss även berätta det för min killes mamma som tog det väldigt bra och svarade " Ska jag bli farmor ? :D! ” Jag svarade min mamma med ett argt sms om att jag inte ville ha hennes hjälp och att jag ville att hon lämnar mig i fred.

 hon vart ännu argare och ringde mig och min kille, till slut svarade jag och hon bestämde att jag skulle göra en abort jag hade inget val.. men när jag tänkte efter förstog jag att det skulle bli bäst så.

När mamma o pappa kom hem så var det bara mamma som var arg. hon sa att hon skulle ringa runt o kolla vart jag kunde göra abort och hur snabbt hon frågade även hur länge jag hade vetat det och vilken vecka jag var i. jag kunde inte svara på någon av dom sakerna eftersom jag inte hade kollat det hos ungdomsmottagningen. Jag vart jätte orolig.. varje natt låg jag o läste sidor efter sidor på hur aborten skulle gå till om jag skulle må dåligt av den om jag ens skulle orka göra den. Det finns mycket i mitt liv som jag har ångrat men att jag tog beslutet att göra aborten. och allt gjorde det väldigt svårt. Precis innan aborten viste jag att jag ville behålla barnet jag kunde inte säga det t mamma o pappa för dom skulle ta det väldigt fel.

hade jag varit stark hade jag kunnat säga ifrån säga att jag ville ha kvar barnet även om min kille kanske inte skulle finnas vid min sida så var det ändå jag som bar ett barn. jag hade barnet i min mage inte någon annas tyckte helt att det skulle varit mitt beslut. jag skulle få försöka klara det själv men nej så var det inte mina föräldrar bestämde allt för mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra för att dom skulle förstå att jag ville ha ett barn . Jag drömde mardrömmar efter aborten om hur ledsen jag var. Hur underbart det skulle vara att födde ett barn.. Och det jobbigaste av alla var att jag alltid kom tillbaka till den dagen när jag på började aborten hur jag började blöda. smärtorna i min mage la sig.. Men man mår aldrig helt bra efter en sån här sak.. Jag ångrar mig varje dag. // Från tjejens perspektiv.

Okej det här kommer bli ganska svårt men jag ska göra mitt bästa.

Jag vet hur man alltid har sagt "Om min tjej skulle bli gravid skulle jag göra abort direkt" men det är fel, man kan inte säga något förrän man har varit i situationen. Jag har hatat barn så länge jag kan minnas, jag har alltid tyckt att dom varit besvärliga, bajsar, skriker utan anledning och allt annat som dom små liven gör. Men på ungefär en två veckor ändrades allt det där, det va i somras när min tjej blev gravid, helt plötsligt så tyckte jag att dom va det sötaste som fanns dom va ju så gulliga när dom försökte gå, försökte äta själv och sånt. Det här är min berättelse.

Kommer ihåg att min tjej och hennes lillasyster hade "synkat" med mensen och dom skulle ha den ungefär samma vecka , den veckan som dom skulle till Italien med släkten, men det blev inte så. Min tjej hade jätte ont i magen, blödde inget och kunde knappt kissa. När hon kom hem från Italien, (en vecka senare när mensen skulle varit över) hade hon fortfarande inte fått den och hon hade fortfarande problem med kissandet. Jag trodde att det hade varit för varmt i Italien bara, sakta men säkert började små andra saker smyga upp som t.ex. var hungrigare, tröttare men kunde inte sova, ondare i magen. Tillslut googlade min tjej det hela och insåg snabbt att det var flera som hade samma bekymmer. Alla hade en sak gemensamt, dom va gravida.. Eftersom min tjejs nära tjejkompis va gravid så frågade hon henne vad det kunde bero på, samma svar där som på google.. Min tjej samlade sitt mod och köpte ett graviditetstest , men eftersom hon inte ville köpa det på apoteket där hon bor så åkte hon och Maria till ett annat apotek. Testet visade positivt, hon va gravid, på smällen, hade en bulle i ugnen.. Kalla det vad du vill.

Först fick jag en chock, jag tänkte och tänkte, vi diskuterade och diskuterade, vad ville vi? Men vi kom överens om att berätta för våra föräldrar, min mamma tog det ganska lugnt medans min tjejs mamma tog det lite hårdare hon bad min tjej fixa en aborttid så snabbt som möjligt. Tiden gick, några dagar senare så fick vi en tid för att göra ett ultraljud, jag va så nervös att jag svettas skit mycket, tur att det va sommar så att ingen märkte det iallafall. När vi väl är där så frågar barnmorskan om vi ska göra abort eller inte.. Dom få sekunderna som va tysta trodde jag att jag skulle börja gråta. Jag och min tjej hade pratat flera gånger om hur vi skulle göra men aldrig riktigt kunnat komma fram till ett svar, för jag vågade inte riktigt säga att jag ville behålla barnet, för tänk om min tjej inte ville det eller tvärtom? Min tjejs mamma avbryter tystnaden och säger att vi vill göra abort. Jag sväljer kollar ner i marken och håller tårarna inne.. Det va nog en av dom jobbigaste sakerna jag gjort. Vi fick en tid två veckor senare och det visade sej att min tjej redan va i vecka sex.. Det betyder att hon hade början på ett foster, han/hon hade en puls, mitt barn.

Efter aborten så va både jag och min tjej ganska nere/ledsna men det kunde vi inte direkt prata om eller visa öppet utan gjorde det endast i våran ensamhet. Men jag märkte det på henne och jag märker det än idag att hon känner att vi valde fel. Att gå igenom aborten va jobbig, men ingen sa att tiden efter skulle vara jobbig, barnmorskan varnade min tjej att det va vanligt att man blev deprimerad efter en sån sak. Men aldrig trodde jag det skulle slå mej så hårt, att något som aldrig riktigt levde men ändå fanns där skulle kunna ge mej ångest. Även om det aldrig blev något riktigt "barn" så vet jag att det va där. Jag kommer knappt ihåg hur många nätter jag gråtit mej till sömns, hur många gånger jag fått hålla tillbaka tårarna men också hur många gånger jag inte kunnat hålla tillbaka dom. När jag blir vuxen så kommer jag säga till mina barn att använda kondom, inte bara för att skydda mot könssjukdomar eller tonårsgraviditet men också för att slippa gå igenom ångesten från en abort.

// från killens perspektiv.